Leksaker

mling är rena döden för hampa och linne. Däremot är linne och hampa ca 20% starkare när det är blött, så det man ska göra är att lägga tyget i blöt ca 4-5 timmar i ljummet vatten innan tvätt. Försök att lägga tyget och kläderna så platt som möjligt i vattenbadet, då behåller fibrerna sin raka form.  Hängtorkning är att rekommendera av samma anledning, håll fibrerna raka.

Värme – man ska undvika allt för hög värme, för det löser upp ligninet och försvagar fibrerna. Därför räcker det med att man tvättar tyget i 60 grader. Om man ska stryka tyget ska man inte använda ånga, utan istället dampa eller fukta tyget först och sen stryka utan ånga. Det bästa är kallmangling som ger platta starka fibrer, med hög glans, vilket förlänger livslängden på tyget. Under vikingatid och medeltid användes glättstenar för samma ändamål.

Undantaget är när du vill ha rynkveckade, eller goffrerade linneplagg, som det finns exempel på från vikingatiden, bland annat Birka. Då kan man utnyttja hampa och linets ”rynk-minne” och vecka tyget och sen lägga det i hett vatten, så att det blir vacker veckat i torrt tillstånd. Här kan du läsa mer om rynkveckade linneplagg

Historia

Vi vet att det på kontinenten har producerats hampa- och linnetyger sedan minst 4 000 år tillbaka i tiden. I Skandinavien finns det arkeologiska fynd, frön och rötgropar, som visar att tillverkning av linne förekommit här sen bronsåldern, ca 1000 år f. Kr. och att hampa har tillverkats här åtminstone från 200-talet e. Kr. Användningen av hampa och linne kan ha börjat mycket tidigare via import, men det finns inga arkeologiska bevis för det. Tyvärr bevaras inte växtfibrer som hampa och lin i jorden utom i sällsynta fall då förhållandena är perfekta.

Under medeltiden vet vi att linnetillverkningen koncentrerades till norra Sverige, som Ångermanland, Medelpad och Hälsingland, då man där kunde få bra kvalitet med långa gröna fibrer som gav fina mjuka tyger. Kyrkotionde (kyrkskatt) erlades ofta i linneväv, och från omkring år 1300 erhöll Hälsningebönderna rätt att betala även kronoskatten i linne.

Hampa odlades under tidig medeltid primärt i Mälardalen, i Dalarna och på Gotland, och räknades enligt Västmannalagen och Östgötalagen till de sex viktigaste grödorna lin, hampa, bönor ärter, vete och råg. I en skrift från 1758 anges att utsädet är detsamma som i övriga landet, dvs hampa, korn, råg, vete, havre och ärtor.

Man kan tro att textilier av hampa har haft en något lägre status än linne, då det i första hand är linnetextilier som omnämns som marknadsvara i bevarade texter. Under senare tid, 17- och 1800-talen, omnämns hampalärft som något som används ute i socknarna, medan linnelärft är för stadsfolk.

Vi kan i texterna hitta många olika hampakvaliteter. Från 1500- och 1600-talen nämns bland annat Harden, ett grovt tyg av blånor med korta fibrer. Som ofta verkar ha använts till bäddlakan. Andra kvaliteter är Hessian och Hessons. Dowlas och Canvas var hampatyger importerade från bland annat Frankrike. I Jämtland och Västerbotten nämns under 1700-talet Strige, en kvalitet med korta kammade hampfibrer.

I källor från europa ser vi att linne också har många namn, ofta är det tillverkningsorten, som Aylesham (från 12-1300-tal) , Brunswick (från 1400-tal), Cambric, Paris cloth, and Raynes. Andra kvalitéer som omnämns är Batiste (från 1200-tal), ett fint tunt linne. Buckram (från 1500-tal) som användes till hosor och klänningar. Chaisel, ett fint linne som användes till särkar och skjortor. Husmoderns tyg (housewife’s cloth, från 1400-talet) ett medelkraftigt linnetyg för diverse användningsområden. Lawn (från 1300-tal) ett extra fint, transparant linnetyg. Lockeram (14-1600-tal), ett grovt linnetyg till skjortor och särkar för de lägre samhällsklasserna.

Även halvlinnen omnämns som Linsey (från 1200-tal), ett hemvävt tyg med yllevarp och inslag av linne. Och Fustian som ansåg extra slitstark, en grövre kypert med varp av linne och inslag av bomull.

Fram till slutet av 1700-talet var linne och hampa några av Europas viktigaste produkter, innan de trängdes undan av bomullen. Produktionen i Skandinavien minskade kraftigt under 1800-talet då konkurrensen från Ryssland blev för stor.

Färgning

Det finns fynd från Vikingatiden av krapp och vejdefärgade linnetyger där det antagligen var en statussymbol då fynden hittats i rika gravar. I gravar från Birka (Björkö) i Sverige och Pskov i Ryssland har man hittat färgat linnetyg, främst blått. I Pskov fanns öglor av blåfärgat linne inuti sköldbucklor, vilket indikerar att kvinnan haft en blåfärgad linneklänning på sig. I Birka har fynden indikerat att färgat linne använts som hängselkjol. Kläder av färgat linne kan alltså användas av de med hög status.

Under medeltiden finns några få fynd, men de har alla ett lite underligt sammanhang och vi anser därför att färgat linne inte ska användes till kläder under medeltiden. Däremot återfinns det som blåa ränder i linnehanddukar, i kuddar och liknade hemtextilier.

Växtfibrer består av cellulosa och är svåra att färga och blir oftast inte färgbeständiga. Det finns trots det några färger som faktiskt biter på lin och hampa. Indigotin som finns i vejde och indigo fungerar bra då det är en kyp-färg. Kypfärgämnen är färgämnen som måste reduceras med järnvitriol eller hyposulfitsoda till en färglös förening (indigovitt) för att kunna lösas i alkaliskt bad (kyp). Tyg eller garn som doppas i badet och sedan får hänga i luften blir blåa då färgämnet återbildas genom oxidation. Krapp har också använts men kräver en annan process med gallering med tanniner för att fibern ska ta åt sig det röda färgämnet.

Blekning

Linne bleks naturligt till en vit nyans av tvätt och sol, men att tillverka vitt fläckfritt tyg var en arbetskrävande process. Blekning av linne på kemisk väg är känt sen romartiden. Linnetyget blektes med hjälp av olika basiska naturprodukter som asklut och ammoniak från urin, och fick därefter ligga ute i solen upp till två veckor. Det är därför ett exklusivt tyg som de rika hade råd med. Under vikingatiden och medeltiden är det främst högstatuspersoner som använder denna typ av tyg.

Egenskaper

Lin- och hampafibrer har sinsemellan mycket liknande utseende och egenskaper, vilket gör att man ofta blandar ihop dessa i arkeologiska material. Efter att ha undersökt tyg- och fiberfynd med polarisations-mikroskop (PLM) har man tvingats tolka om mycket av det man trott var linne till hampa. Endast ett fåtal av fynden som klassificerats som linne har undersökts med PLM, och därför är det svårt att få en enhetlig bild av hur utbredd användningen av hampa egentligen är. Men man kan konstatera att användningen har grovt underskattats.

Fibrerna är cellulosafiber och därför hala, något styva och glansiga. De står emot solljus och UV bra och saknar i princip strechförmåga. Linfibrer kan sträckas ca 3% innan de går av, och hampa ännu mindre. Hampas fibrer är längre än linets, vilket tillsammans med avsaknad av sträckning förklarar varför hampa var så populärt i segel och rep. Hampa och linne har bra hygroskopiska egenskaper, dvs  absorberar och avger fukt snabbt. Hampa anses ha en något större motståndskraft mot röta, vilket anges som förklaring varför hampa även användes till rep, segel, säckar och liknande. Men det finns inget egentligt bevis för detta.

Odling

Beroende på lokala förutsättningar odlades linne eller hampa på olika platser i Skandinavien under vikingatid och medeltid. Hampan kräver kalkrika myrjordar med högt pH, medan linet trivs i mullig jord med god och jämn vattentillgång. Skillnader i vattenkvalitet påverkade också var man odlade, då järnhaltigt vatten var mindre bra för rötning av linet. Utsäde för linproduktion i norra Sverige fick under medeltiden importeras från bland annat Baltikum omkring vart tredje år, troligen på grund av att utsädeskvaliteten försämrades då linet odlades i Norrland. Kanske skedde detta på grund av den korta växtsäsongen, eller av epigenetiska orsaker.

Hampan är lättodlad och kan odlas utan bekämpningsmedel. Den är snabbväxande och kväver mycket av ogräset. Hampa är en effektiv koldioxidsänka och tar upp mer koldioxid under sin tillväxt än vad som släpps ut vid produktion. Dessa egenskaper gör den till en miljövänlig gröda.

Tillverkning

Både hampa- och linnetyger är arbetskrävande att tillverka. Först ska växten dras upp för hand ur jorden för att maximera fiberlängden och för att förhindra att röta går in i fibrernas ända. Därefter rötas skörden i gropar varefter man torkar, klubbar, skäktar, häcklar och borstar fibrerna för att få fram de fina fibrerna och slutligen kunna spinna dem till tråd. Till borstningen användes kammar av samma typ som ullkammar, men med olika täthet och längd för de olika stadierna av kamning. För att spinna och väva linne och hampatyger hjälpte det med en kall fuktig miljö, som gjorde att fibrerna inte gick av. Grophus tros ha använts till detta under järnåldern.

Referenser:

Skoglund, Git. (2012). Hampa i det svenska textilarvet : en studie i hur historia om textilföremål arrangeras i mellanrummet mellan natur och kultur (Avhandling, Uppsala universitet).

Viklund, Karin. (2012). Linet i Sverige, i: Svensk Botanisk Tidskrift : Vol. 106: Häfte 3-4, 2012. Stockholm: Svenska botaniska föreningen.

Wikipedia